Ett sätt att acceptera

You're dead to me,

Jag blir bara så trött på dig,
Vi har varit jätte bra vänner i ett halvår nästan nu.
Du måde inte bra och behövde prata om en del saker, vissa stora andra små. Jag lyssnade alltid och fanns där alltid. Du fick alltid säga dit klart, sen om det fanns tid kunde även jag yttra mig. men det var sällan det hände,

När vintern kom visste jag varken in eller ut av en vis händelse som hände, Jag måde verkligen dåligt. Jag vågade inte berätta för du hade det ju värst och det var alltid synd om dig.

Efter vintern och våren började komma fram blev jag lite bättre, men allt omkring mig var fortfarande hemskt och obehagligt. Jag trodde inte att jag skulle stå ut så mycket mer.
Nu när vi bråkade för första gången trodde jag att allt var slut, äntligen skulle jag kunna ta hand om mig själv och bry mig helt åt mig själv istället för att tänka åt två och inte en. En lättnad men endå en sorg. Men efter ett tag trodde du allt var löst utan att vi hade egentligen pratat om det, jag blev jätte irriterad. Jag var inte din lillasyster, jag orkade inte med att vara någons. Jag var ju din anledning till att leva? Du skulle lätt klara dig utan mig. Just nu har jag ingen lust att prata med dig, för det ända du har pratat om nu i flera månader är digdigdigdig. Aldrig mig.

Det är faktiskt inte mig du behöver, det är en maskin som skriver Mmm/Jaha/Aha/ Haha/Nej det är du inte/Jo det är du. Det och inget annat, jag är både besviken arg och ledsen för allt. Men jag kan inte berätta för dig för vet jag ju att du ändrar för jag har sagt något? Jag vill ju bara att du ska förstå,

Detta vill jag säga till dig, men varför vågar jag inte?

Jag undrar ibland,
Orkade du inte höra eller var det bara för mycket att höra på båda 2 klagade?